Måndag och ny vecka igen. Går in i denna vecka med en känsla av sorg, depp. Känner mig inte lika pigg och possitiv som tidigare. På torsdag den 3/3 är det fyra år sedan min bror lämnade jorde livet, då han lämnade oss. Jag förstår inte, sorgen och saknaden finns alltid där, men så fort det närmar sig det datumet så kommer smärtan som ett brev på posten.

För mig va Jimmy en av de mysigaste människor jag kännt, hans bubblande skratt hans omtänksamhet och hans humor. Jag kan fortfarande höra honom sitta och skratta och fnissa, just på det speciella viset han gjorde det på. Jag har varit så långt ner i det djupaste djupaste dalar under de åren som gått. Jag har äntligen tagit mig upp till ytan och nu kan allt bara bli bättre. Jag har inte känt mig hel, jag har inte kunnat njuta till fullo av livet. Det riktiga sanna lyckan har inte funnits där. Men nu tänker jag inte gå och vara bitter på livet och det som hänt längre. För det kommer inte bli bättre av det, snarare tvärtom, jag kommer fastna i min egen bitterhet och inte kunna utvecklas som människa.
Jag har varit så arg, bitter. varför just Jimmy. Varför fick han bara leva i 17 år, varför fick inte han en andra chans osv osv...Dagen då Jimmy lämnade oss är den värsta i mitt liv och jag kommer aldrig att kunna glömma den. Men nu tänker jag vända på det och se det på ett annat sätt. Jag tänker vara glad åt att just jag, vi fick Jimmy som bror, att just jag fått lära känna honom och vara glad och tacksam för den tid vi fick tillsammans. För jag har hellre lite tid tillsammans med honom än ingen alls. Vi har våra minnen och de kan ingen ta ifrån oss. Så jag ska tänka tillbaka och minnas de fina, de roliga stunderna vi haft tillsammans. Saknaden och sorgen efter Jimmy kommer alltid att finnas kvar, men jag måste släppa bitterheten. För jag vet att Jimmy vill att vi ska leva och njuta av livet. Så för hans skull, min och min familjs skull måste jag gå vidare.
Jag älskar dig Jimmy och bär alltid med dig i mitt hjärta.

Kram Johanna